Bob Lars Einar Wredenborg

Finastebob

Bob föddes den 14 oktober 2004. Då hade jag gått två veckor över tiden och blev "igångsatt" med dropp för att värkarna skulle starta.Det gick väl så där...Det hela slutade med att man fick ta till sugklockan och även trycka på magen "värksynkront". Klockan 03.27 hade Bob iallafall anlänt till denna världen. Vår finastebob.

Bob var för det mesta en nöjd och glad bebis men det bästa var ändå att ligga på skötbordet och titta upp på panelen ovanför med eluttaget. Han blev alltid helt lugn och fokuserad när han fick syn på de två små hålen. Han skrattade och jollrade mot dem, inget kunde konkurrera med hålen när han väl fått syn på dem. Varje gång inträffade samma sak, det var som magi! Eller så handlade det bara om ett första steg mot att gå i farfar elektrikerns fotspår...

Redan tidigt blev bollar ett stort intresse för Bob. Han lekte gärna med bollar redan innan han kunde gå. Med tiden blev Bob väldigt duktig på att trixa med fotbollen. Det var ett gemensamt intresse för honom och pappa Lasse, de var ofta ute på gården och spelade. Bob tyckte det bästa var när alla, helst när vi hade gäster, gick ut för att spela match. Han tyckte inte om att förlora så om det höll på att bli mål för motståndarlaget skrek Bob: "offside" eller så kunde hitta på väldigt invecklade- eller specialregler som skulle gynna det egna laget. Bob var en kämpe och kreatör såväl i sportsliga sammanhang som när han kämpade mot cancern. 

Han gillade inte bara att spela fotboll utan var också en hängiven AIK:are som gärna följde med pappa Lasse och hans kompisar till Råsunda. Hans favoritfilm var "Guldvideon", om AIK:s sm-vinst 1998. Den kunde han sitta och titta på om och om igen. Genom den lärde han sej hela fotbollsterminologin och ofta, efter att ha tittat på den, rusade han in i sitt rum, bytte om till AIK-kläder och spelade enmansmatcher med egna referat. "Det är nationalarenan Råsunda och det sitter 9750 åskådare på läktarna...Gabriel Özkan får till en riktig stänkare i krysset..." 

Bob var den som höll ordning på oss andra och talade om vad som var rätt och fel att göra. Något som var väldigt viktigt för honom var att vi inte använde svordomar. Några av oss här hemma är lite "hetlevrade" och det kan ibland slinka ut ett fan eller ett helvete. Då sa Bob alltid att vi skulle säga "sjuttons gubbar" istället. Ingen av oss röker, tack och lov. Det var annars också en sak som Bob var väldigt emot.

Bob älskade verkligen livet och var så hängiven i allt han tog sej för. Han älskade till exempel mat och kunde sitta och planera vad han skulle äta till lunch och middag flera dagar i förväg. Han var intresserad av tillagningen också och hjälpte gärna till i köket. Hans älsklingsrätter var spaghetti carbonara, spaghetti puttanesca och kycklingklubba med oliver och dressing gjord av olivolja, vitlök, bladpersilja och citron och till det klyftpotatis. Mumsfilibabba!, fick vi ofta höra. Bob var också den som kunde sitta läänge och äta och njuta. Han gillade såklart efterrätter-eller "efteråten" som han sa- också, gärna glasshemlis (hallonsorbet, gömd i vaniljglass) eller glass med varma hallon.

Pyssel och att rita teckningar tyckte Bob mycket om. Han kunde sitta länge och hålla på med små projekt. Bob tyckte om när Målarverkstan kom till avdelning Q84, där han framförallt målade masker som han sedan klädde ut sej med. Halsband och armband producerade han i parti och minut, vilka nu bärs med stolthet och glädje av oss föräldrar och syskon.  

Bob älskade musik och hade, för en 5-åring, ganska udda musiksmak. Abba, Michael Jackson (speciellt Jackson five), Ove Thörnqvist (kunde flera texter utantill), Siv Malmqvist, Mando Diao, Olle Ljungström mfl. Han uppträdde ofta för oss genom att spela luftgitarr och sjunga egna påhittade låtar. Storasyster Signe och Bob brukade hitta på teaterstycken och cirkusnummer som de sedan spelade upp för alla som ville se.

Bob kunde hela alfabetet och att räkna till hundra, vilket han var väldigt stolt över. Det hade han lärt sej med hjälp av sin nyfikenhet och envishet. Storasyster satte honom i "skola" ibland och hjälpte honom skriva på datorn. Då kunde han sitta både länge och väl och skriva av boktitlar och tidningsrubriker.

Vår älskling hade en fantastisk humor, han skrattade ofta och mycket, ibland gick det nästan inte att "stänga av". Jag kan fortfarande höra hans fina, pärlande skratt som var så smittande.

När han t ex tyckte att en filmsekvens var rolig kunde han titta på den om och om igen för att få skratta så att han kiknade. Ett exempel är när Hilding i filmen/ teveserien "Tårtan" är deprimerad och Frasse och Janos ska försöka muntra upp honom och Frasse råkar prutta... Ett annat är när Brasse ska försöka packa ner jättestora saker i en för liten resväska, i "Fem myror.." Han älskade också filmer och tv-serier som Sällskapsresorna, Nöjesmassakern (ja, den från 80-talet!) och Jönssonligan.

Vi är oerhört stolta över att få ha haft Bob hos oss, att vi fick vara hans föräldrar och syskon. Stolta över den fantastiska person han var: kärleksfull, busig, rolig, mysig, kramig, nyfiken, envis, hängiven, lojal...

Bobs kamp mot sin sjukdom är beundransvärd. Han tyckte inte om nålar eller att vara på sjukhus men vi hörde honom aldrig klaga, istället sa han: jag är inte ledsen för att jag är sjuk, jag ska vinna över sjukdomen.

Vi känner att vi har så mycket att lära av Bob. Hans livsglädje, uthållighet, positivitet, och förmågan att kämpa vidare trots alla motgångar. Att aldrig ge upp, att leva här och nu och ta vara på stunden. Bob är vår idol. Det är så orättvist att han inte fick fortsätta leva sitt liv, att vi inte fick ha honom kvar. Vår lilla (rock)stjärna som lyste upp tillvaron med sin närvaro. Nu finns bara minnena kvar, vackra, fantastiska minnen men det ÄR inte Bob. Vi vill ha honom HÄR i hela sin stora, lilla person!

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få

Målet är att till fullo kunna känna som Harry Martinssons dikt beskriver, att i botten ligger ändå den glädje det innebar att få ha Bob hos oss. Än så länge grumlar saknaden och sorgen den insikten.

ÄLSKADE, ÄLSKADE BOB! VI GLÖMMER DEJ ALDRIG, DU FINNS MED OSS I ALLT VI GÖR. DU HAR INTE LEVAT FÖRGÄVES. DITT LIVSMOD, DIN KÄRLEK OCH DIN ENERGI LEVER VIDARE I OSS OCH GER OSS STYRKA. <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3


Bob, (borde ha varit) spelare i AIK:s A-lag.

Magnus Edler 12.09.2010 21:44

Jag träffade Bob när han bara var ett halvår men jag har lärt känna honom mer via Bodil samt nu genom denna sida. Stark kille.

sandra 18.08.2010 12:52

Beklagar sorgen oerhört mycket.. får inte ord för det. Vila i frid. /Sandra, Gbg

Sarah 11.05.2010 18:52

Söta, fina, starka!

Jimmy Grönfoss 11.05.2010 17:52

beklagar verkligen.

| Svar

Senaste kommentarer

23.12 | 19:54

Kära familj ❤️

23.12 | 19:41

Nu senare kan jag fortfarande inte förstå att det värsta verkligen hände. Tänker på Er ❤️❤️❤️

23.12 | 19:30

❤️ Den kärleken ❤️

23.12 | 19:29

Fina Pappa Lasse ❤️