Ett sista farväl

Bårhuset på KI

Ett par veckor innan begravningen var vi och tittade på Bob en sista gång. Hans kropp fanns på bårhuset på Karolinska institutet. Han låg i sin kista och vi fick gå in i visningsrummet och ta ett sista farväl.

Det var Lasse, Samuel, Signe, Christina (min faster, som ofta varit barnvakt till Bob och Manne) och jag. Vi hade beslutat oss för att Manne fick vara på dagis den här dagen, han hade ju redan sett Bob död på julaftonsnatten. Jag tror att det är viktigt, även för barn, att se den döde för att ha den bilden att återvända till när dödsfallet känns overkligt och abstrakt.

Det kändes jobbigt att kliva in i rummet där han låg men när vi väl var inne försvann rädslan. Rädslan var att han skulle ha blivit väldigt förändrad men han var sej ganska lik. Han såg fridfull ut, nöjd, i sin nya spiderman-tröja.

Det värsta var iskylan på Bobs hud. Huden var läderartad och som sagt iskall. Det fick oss att känna att det bara var skalet av Bob som låg där. Var resten av honom befinner sej vet jag inte, jag tror inte på gud och himlen. Men jag hoppas att han är på en fin plats, åtminstone är det det jag säger till Manne. En vacker plats där han kan leka, busa och spela fotboll med alla de andra änglabarnen som vi känner. Och så hoppas jag att han blir omhändertagen av min mamma, farmor och lillebror och att vi kommer att ses igen. Eftersom ingen vet, kan man ju hoppas...

Vi hade med oss lite av Bobs favoritsaker som vi la ner i kistan. Hans fotboll, AIK-halsduk och hans "Bilar"-pennfodral. Signe hade ritat en fin teckning där hon och Bob "shoppade loss" i derby-shopen. Vi stannande hos Bob i cirka en och en halv timme. Vi satt runt omkring honom och pratade minnen och om allt möjligt annat också. Det kändes fint att bara sitta där och småprata i Bobs närvaro.

Förvirrade tankar under visningen:

"Älskade Bob. Varför ligger du bara där? Varför ligger du där när alla dina kompisar är på förskolan och leker och spelar fotboll? Det borde vara spring och fart i de där benen- inte som nu; kalla, stela och orörliga. Du borde ha fullt upp med livet: cykla, åka pulka, leka, busa, äta god mat, borsta tänderna, inte vilja gå och lägga dej, tramsa, skratta, fnittra, gosa. Du borde ha hela livet framför dej, du är bara fem år. Du kommer alltid att vara fem år, bara fem år. När dina kompisar är 25 är du fortfarande fem år. Du hann inte ens sluta med napp. Vi kommer att lämna dej här, vi går härifrån och fortsätter våra liv och du ligger kvar, blir kvar i ditt fodral. Det är så svårt att förstå att du ligger där i kistan men det är ändå inte du för du ska vara levande och varm och gosig och kramig. Vart tog livet vägen? Vad är livet? Övergav livet din kropp? Och hittade en annan boning? Var är du nu? Var finns du; för det kan väl inte vara så att du bara är borta för alltid?"



Fina, fina Bob. Är det så här du sitter och vakar över oss nu?

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.10 | 19:13

Grattis Bob, det var en ära att ha med dig till Paris,
en Team Rynkeby cyklist 2018🚴❤️

...
14.10 | 19:04

Grattis på din födelsedag ❤ Bob har gjort ett starkt intryck på oss allihopa i Team Rynkeby det gågna året. Stor Kram

...
14.10 | 18:52

Kram från en av deltagarna i Team Rynkeby - God Morgon Dalarna 2018. Kändes som Bob var med oss på den resan ❤️

...
18.01 | 23:32

Åh jag blir så ledsen när jag läser din blogg. Vilket helvete.
Tänker på dig och din familj och hoppas att ni fått bra hjälp att bearbeta er svåra sorg. Kramar

...
Du gillar den här sidan