Jorden rämnar

Början till slutet

I början av oktober skulle vi alltså få veta svaren på datortomografi, ny MR och lungröntgen.

Vi hade tid till barnonkologmottagningen men när vi kom till avdelningen visade det sej att vi skulle in på rum 13 (av alla rum). Jag tror inte man behöver vara vidskeplig för att börja fantisera om dåliga resultat. Överhuvudtaget kändes det inte bra att vi helt plötsligt fått ett rum på avdelningen där vi skulle träffa läkaren, istället för på mottagningen. På rummet stog fem stolar uppställda på ett sätt som vi inte kände igen. Vi började misstänka att vi skulle få ett negativt besked. Jag fick nästan panik, kände mej skräckslagen, ville inte se att läkaren kom med en sköterska i släptåg, vilket vi vid det här laget allt för väl visste vad det betydde.

När dr Niklas Pal kom hade han inte en, utan två sköterskor med sej. Om en sköterska betydde dåligt svar så måste ju två betyda...

Jag var gråtfärdig när personalen klev in i rummet. Bob satt och la pussel i godan ro och verkade helt oberörd. Jag sa direkt att "det här ser inte bra ut, när ni kommer så många" och Dr Pal svarade med en gång orden som fortfarande ekar i skallen: "Bobs chanser till bot är nu mikroskopiska".

Lasse och jag vred oss som maskar uppträdda på en krok. Vi ville inte höra, inte förstå, inte ta in det oerhörda. Vi bröt ihop och började gråta. Allt var svart, kaos och mitt i alltihop satt Bob och jobbade koncentrerat med sitt pussel. Fina barnsköterskan Catrin tog vid det här laget med sej Bob ut ur rummet för att gå iväg och leka.

Vi fick veta att alla metastaser på lungorna försvunnit med medicinen men att tumören i huvudet inte krympt något alls. Dessutom hade man sett på MR att det fanns malign aktivitet i ryggvätskan som omger hjärnan och det var något nytt. Det var maligna celler som for omkring i ryggvätskan. Huvudtumören hade lömskt spridit sina onda celler till en annan plats när motstånd bjöds i lungorna. Dessa celler kunde man inte komma åt med medicin via blodbanan utan man behövde operera in en så kallad o´mayadosa på huvudet och den vägen spruta in cytostatika.

Dr Pal sa att nu fanns det bara experimentell behandling att tillgå. Man skulle göra ett försök men chanserna var som sagt inte stora. Vi befann oss inte längre på ett sluttande plan utan i en brant utförsbacke. 

Och det märkliga inträffar igen att av ett halmstrå (mikroskopiskt stort) bygger man upp nytt hopp. "Han sa att det fanns en mikroskopisk chans, alltså finns det en möjlighet och då ska det gå".

Redan dagen därpå opererades dosan in och behandling påbörjades.

 
 
Alla goda krafter samverkar för att det ska gå vägen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Guilla Landin | Svar 27.03.2010 00.05

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.10 | 19:13

Grattis Bob, det var en ära att ha med dig till Paris,
en Team Rynkeby cyklist 2018🚴❤️

...
14.10 | 19:04

Grattis på din födelsedag ❤ Bob har gjort ett starkt intryck på oss allihopa i Team Rynkeby det gågna året. Stor Kram

...
14.10 | 18:52

Kram från en av deltagarna i Team Rynkeby - God Morgon Dalarna 2018. Kändes som Bob var med oss på den resan ❤️

...
18.01 | 23:32

Åh jag blir så ledsen när jag läser din blogg. Vilket helvete.
Tänker på dig och din familj och hoppas att ni fått bra hjälp att bearbeta er svåra sorg. Kramar

...
Du gillar den här sidan