In och ut på sjukhus

Vår nya vardag

Efter de första sex dagarnas inläggning fick vi åka hem. Bob skulle gå på dagis igen och jag och Lasse följde med honom en dag för att vara med på samlingen. Vi skulle berätta om Bobs sjukdom, vilka biverkningar medicinerna hade och visa port-a-cathen. Vi ville att de andra barnen skulle vara förberedda på att Bob inom en snar framtid skulle tappa håret och att han nog skulle vara borta ganska mycket till följd av medicinering och inläggning på sjukhus.

Det var helt odramatiskt att berätta för kompisarna. De reagerade med egna referenser som: "jag har också varit sjuk en gång och då fick jag äta medicin". Dessvärre skulle det visa sej att Bob inte kunde gå så mycket på dagis som vi hade hoppats. Antingen var vi inne på "kur" eller så fick Bob infektioner av den tuffa medicineringen med sjukhusvård som följd. Eller så var vi bara oroliga att han skulle få nya infektioner genom att träffa andra barn. 

För oss innebar cancerdiagnosen att vi blev ganska ensamma, vi isolerade oss nästan för att undvika smitta. Tvärtemot vad läkarna sa, men det var ju familjen som fick ta konsekvenserna när Bob blev infekterad. Konsekvenser som innebar att man när som helst på dygnet kunde bli tvungen att åka in akut till sjukhus. Vi kunde inte heller räkna med att alltid få komma direkt upp till avdelningen utan det kunde bli många timmar på akuten först. Att planera sin tillvaro var inte att tänka på, vi försökte men det visade sej alltför ofta att det var förgäves. Inställda och avbrutna resor, goda middagar, myskvällar, aktiviteter av olika slag- försök till normalt liv som fick ställas in. 

Cytostatikakurerna gavs med cirka tre veckors mellanrum för att benmärgen skulle hinna återhämta sej emellan. "Cellgifterna" angriper de snabbväxande cellerna i kroppen, vilket innebär att det inte bara är cancercellerna som angrips utan även hårcellerna, benmärgen och könscellerna. Mellan kurerna åkte vi in för att ta blodprover som skulle visa om benmärgen återhämtat sej- hur mycket vita blodkroppar som fanns i blodet. När värdena var tillräckligt höga sattes nästa kur igång.

Bob fick ofta infektioner efter avslutad kur, så kallad neutropen feber. Feber/ infektion orsakad av den låga nivån av vita blodkroppar i blodet. Däremot gick det oftast bra under kurerna, han fick inte så mycket direkta biverkningar av dem. Han fick lite sämre aptit men kräktes nästan aldrig. Aptiten återfick han ett par dagar efter avslutad kur, då kunde han äta oavbrutet; två till tre frukostar, luncher och middagar varje dag och några mellanmål däremellan! Det kunde bli akuta utryckningar efter bacon eller nåt annat som vår älskling blev sugen på.
 En av oss föräldrar hade kökstjänsten, ständigt beredd med kastrullerna.
Bob med en av sina egenproducerade masker som han älskade att göra när målarverkstan kom till avdelningen.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Nina Forselius | Svar 07.05.2010 23.22

Hej Camilla! Vi har varit på q84 samtidigt vid många, många tillfällen men våra vägar har inte ha korsats mer än några hej i korridoren. Kram fr Nina Forselius

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.10 | 19:13

Grattis Bob, det var en ära att ha med dig till Paris,
en Team Rynkeby cyklist 2018🚴❤️

...
14.10 | 19:04

Grattis på din födelsedag ❤ Bob har gjort ett starkt intryck på oss allihopa i Team Rynkeby det gågna året. Stor Kram

...
14.10 | 18:52

Kram från en av deltagarna i Team Rynkeby - God Morgon Dalarna 2018. Kändes som Bob var med oss på den resan ❤️

...
18.01 | 23:32

Åh jag blir så ledsen när jag läser din blogg. Vilket helvete.
Tänker på dig och din familj och hoppas att ni fått bra hjälp att bearbeta er svåra sorg. Kramar

...
Du gillar den här sidan