Avdelning Q84

Första inläggningen

Så skulle vi då läggas in på avdelningen för vidare utredning och start av cytostatikabehandling. Vid det här laget hade mina mycket effektiva själsliga försvar mobiliserats. Jag tyckte till att börja med att jag och Bob själva kunde åka in och bo tillsammans på avdelningen. Lasse kunde vara kvar hemma med Manne. Det kunde väl inte vara så farligt och dessutom handlade det ju bara om några dagar. Jag var helt övertygad om att det här skulle vara "snabbt åtgärdat", vi skulle ta oss igenom de 6-9 månadernas behandling och sen säga tack och hej till barnonkologin.

Någonstans i bakhuvudet fanns förstås en aning om att Bob faktiskt kunde dö av sin sjukdom men det var samtidigt osannolikt och så tyckte jag att statistiken talade emot detta. Det fanns ju så många faktorer som talade för bot.

Jag tycker trots allt inte att mitt sätt att tänka och reagera var fel. Jag behövde övertyga mej om att Bob skulle överleva för att orka hålla hoppet uppe, vilket jag också lyckades med ända till slutet. Jag tycker inte att jag lurade mej själv, jag var helt på det klara med att Bob hade en dödlig sjukdom men jag valde att bortse lite ifrån det. Jag tror att jag på detta sätt lyckades vara ett bra stöd och en förmedlare av hopp och goda krafter.
Anledningen till att jag skriver det här är att jag blev ordentligt ifrågasatt av en barnonkolog vid ett tillfälle när jag berättade att jag bara tänkte på bot, att för mej fanns inget annat tänkbart alternativ.

Jag insåg rätt snabbt att det inte var någon bagatell att ligga inskriven på avdelningen. Man behövde vara två vuxna för att ta hand om det praktiska och för att stödja varandra mentalt. I sex dagar bodde Bob, Lasse, Manne och jag på rum 24 på avdelning Q84, Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Bob genomgick en massa undersökningar: datortomografi, lungröntgen, skelettscint, magnetkameraröntgen. Blodprover togs och port-a-cathen opererades in. En dosa som ligger under huden på bröstet för att förenkla blodprovstagning och medicingivning. Han fick sin första cytostatikakur.  

Bobs äldre syskon, Samuel och Signe, kom för att hälsa på. Jag hade bett dem att komma till sjukhuset för att jag skulle berätta om Bobs sjukdom. Det var väldigt svårt att berätta att han hade en en dödlig sjukdom och samtidigt få dem att förstå att det fanns gott hopp om tillfrisknande. Att Bob fick den bästa, tänkbara vård och att man gjorde allt för att han skulle bli frisk. Signe ville få mej att lova att han inte skulle dö men det kunde jag ju inte lova. Jag sa att vi måste försöka TRO att det här kommer att gå bra och att det finns många tuffa vapen att ta till mot sjukdomen. 

Svaret på lungröntgen var nedslående. Bobs tumör hade spridit sej till lungorna, där han hade 3-4 centimeterstora metastaser. De positiva faktorerna var att tumören inte var större än 3,5 cm, att det visade sej vara ett embryonalt sarkom samt att Bob var i en gynnsam ålder, yngre och äldre barn hade sämre prognos. Prognosen blev sammantaget 50/50, vilket vi fick veta av behandlinsansvarig för rhabdomyosarkom, doktor Niklas Pal. Vid läkarbesöket lärde vi oss att läsa av personalen, om de skulle komma med ett bra eller dåligt undersökningssvar. Bra=endast läkare, dåligt= läkare och sjuksköterska. Det var en jobbig insikt skulle det visa sej längre fram.
 
Första guldmedicinen som ges av sjuksköterska Ulrika. Kriget har börjat!

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

jennifer meleas mamma | Svar 08.05.2010 11.38

Fina, fina Bob!! Ulrika var vår första sjuksköterska och hon satt och lyssnade på alla mina tankar som snurrade runt den första dagen på Q84-overkligt!! Kramar

Åsa B | Svar 25.04.2010 23.25

Blir så berörd över att du kunde hålla hoppet uppe, det måste ha varit en otrolig trygghet för Bob och resten av familjen.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.10 | 19:13

Grattis Bob, det var en ära att ha med dig till Paris,
en Team Rynkeby cyklist 2018🚴❤️

...
14.10 | 19:04

Grattis på din födelsedag ❤ Bob har gjort ett starkt intryck på oss allihopa i Team Rynkeby det gågna året. Stor Kram

...
14.10 | 18:52

Kram från en av deltagarna i Team Rynkeby - God Morgon Dalarna 2018. Kändes som Bob var med oss på den resan ❤️

...
18.01 | 23:32

Åh jag blir så ledsen när jag läser din blogg. Vilket helvete.
Tänker på dig och din familj och hoppas att ni fått bra hjälp att bearbeta er svåra sorg. Kramar

...
Du gillar den här sidan