Det var så här det började

Fredagen den 10 oktober 2008

Fredagen den 10 oktober 2008 upptäckte jag att en tunn, blodblandad vätska runnit från Bobs högra öra, som nu torkat in. Jag tittade i örat och fick se en liten vit sak som låg inbäddad i nåt som såg ut som väldigt blodig köttfärs. Först trodde jag att Bob hade stoppat in något i örat, som jag försökte plocka ut med en pincett men det gick inte.

Dagen efter fick vi en tid på jourläkarmottagningen på Liljeholmens vårdcentral. Läkaren tittade i örat med otoskop men tyckte inte det gick att avgöra vad hon såg då denna blodiga vävnad "proppade" igen hela hörselgången. Vi blev skickade till öron-, näsa-, halsakuten på Karolinska sjukhuset. Där tittade man med öronmikroskop men tyckte inte heller att det gick att säga vad det var för något. Bob fick en lång kompress indräkt i avsvällande läkemedel intryckt i hörselgången. Vi fick en återbesökstid till Huddinge öron-näsa-hals ett par dagar senare.

På Huddinge kunde man konstatera att det man nu trodde var en polyp inte svällt av ett dugg utan snarare vuxit till lite. Man bestämde sig för att kirurgiskt gå in och ta bort polypen. Bob fick en tid till operation några dagar senare.

Efter att Bob kommit tillbaka från operation fick jag prata med kirurgen som berättade att de inte kunnat ta bort hela "polypen" utan bara tagit bort en liten bit som skickats på analys. Gissningen var nu att det rörde sig om ett sk kolesteatom, en pärlcysta. En relativt ofarlig åkomma, som om den behandlades i tid, skulle kunna åtgärdas helt och hållet. Jag blev ledsen och besviken att det hela inte var ur världen utan skulle kräva flera ingrepp. Det var väldigt jobbigt att vara med om att söva sitt barn i narkos. Tänk om jag vetat då vad som komma skulle; att Bob under en sjuveckors-period skulle sövas varje dag, med undantag av lördagar och söndagar, för att kunna strålbehandlas!

Med förband på örat åkte vi hem till vår vardag med arbete, dagis, tvätt, disk, fredagsmys, bus, lek och allt annat som ingår i en helt vanlig småbarnsfamiljs liv. Det fanns fortfarande inget som kunde hota denna tillvaro, inga orosmoln på vardagshimlen.

Under denna period fyllde Bob fyra år och vi firade honom på sedvanligt sätt med presenter, ljus, godsaker och skönsång på sängen.  

Bob älskade presenter och öppnade alltid paketen väldigt omsorgsfullt. Sen kom nästan alltid ett eftertänksamt "Vilken fin" eller "Den här verkar spännande".

Den 4 november 2008

Jag arbetar i en stadsdelsförvaltning i Stockholms stad. Hela min avdelning hade haft en konferensdag på ett slott söder om stan. Det hade varit bra diskussioner, trevlig samvaro och god mat. Jag kände mej nöjd med dagen när jag trängde in mej i kollegan Lenas Nissan micra tillsammans med ytterligare två kollegor, Emma och Niklas.

Vi var nästan framme vid Telefonplan, där två av oss skulle hoppa av, när min mobil ringde. Det var Lasse som sa de obegripliga orden: "Bob har en tumör i örat". Jag förstog först överhuvudtaget inte vad han sa. Jag blev helt kall. Tänkte samtidigt att det inte kunde vara så farligt när han ringde och sa det så här...

Mina kollegor väntade med mej i Telefonplan tills Lasse kom, skjutsad av en studiekamrat. Mina kollegor undrade om det inte kunde vara en godartat tumör, det hade vi ju inte fått någon information om. Jag tänkte att de försökte trösta mej men det fanns det ju ingen anledning till eftersom att det här väl inte kunde vara något farligt...Massor av förvirrade tankar for genom huvudet, som den ena stunden gav mej stark ångest och som den andra fick mej att tro att det handlade om en liten bagatell.  

Medan vi väntade på Lasse undrade jag varför det var så bråttom att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, redan dagen därpå. Jag försökte ringa den läkare som ringt Lasse och berättat om analyssvaret men honom gick det inte att få tag i. Här stog jag vid Telefonplan i Stockholm och hade fått ett obegripligt besked om att mitt barn hade en tumör i örat och man förväntade sej tydligen att vi i lugn och ro skulle gå hem, äta middag, gå och lägga oss och invänta morgondagen, för att först då få veta mer om vad detta egentligen handlade om. Jag tänkte att de måste vara tokiga.

Till slut fick jag tag på en läkare på Astrid Lindgren som sa: "det finns inget som tyder på att det skulle vara en godartat tumör". Punkt. Så var det med det. Jag var ute efter förmildrande omständigheter men en person i andra änden konstaterade kyligt att "det finns inget som tyder på...", samtidigt som vår värld höll på att gå under. Med det korthuggna svaret rasade jag ner i en avgrund.

Promenaden från Telefonplan till Bobs och Mannes dagis glömmer jag aldrig, det var som om hela tillvaron hade ändrat färg. Alla intryck var plötsligt smärtsamt intensiva. Allting såg så annorlunda ut. Allt verkade pågå som vanligt samtidigt som vi genomgick en total katastrof. Barnen hämtades i ett töcken, i en total känsla av overklighet. 

Vi bestämde att vi inte skulle säga något till Bob, inte oroa honom, förutom att vi skulle till sjukhuset och träffa en doktor dagen därpå. Resten av kvällen blev en lång plåga då man hann fantisera ihop det ena scenariot värre än det andra. Blandat med märkliga tankar som att "det kan inte vara så farligt eftersom han är så pigg och mår så bra och redan kan skriva sitt namn"(ungefär). Den typ av magiskt tänkande som med tiden blev ett effektivt sätt att besvärja verkligheten och att hålla hoppet uppe. 

 
Vår älskling Bob. Kunde det verkligen vara sant att vår fina, duktiga, alerta, levnadsglada pojke hade drabbats av nåt så vidrigt som cancer?

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Sarah | Svar 11.05.2010 21.01

Jag minns Lasses blick och det ofattbara han och familjen nu skulle stå inför. Jag var så ARG på läkarna som lät er våndas. Det borde finnas ett AKUTTEAM!

Emma | Svar 08.05.2010 09.03

Jag minns väldigt starkt de eftermiddagen när din telefon ringde på motorvägen och hur vi satt vid Telefonplan och väntade på Lasse. Vi var nog alla i chock.

Lena S | Svar 07.05.2010 18.00

Åh, vilken fin sida. Mina tårar strömmar dock ner. Det är så likt som det började för oss. Kram!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

14.10 | 19:13

Grattis Bob, det var en ära att ha med dig till Paris,
en Team Rynkeby cyklist 2018🚴❤️

...
14.10 | 19:04

Grattis på din födelsedag ❤ Bob har gjort ett starkt intryck på oss allihopa i Team Rynkeby det gågna året. Stor Kram

...
14.10 | 18:52

Kram från en av deltagarna i Team Rynkeby - God Morgon Dalarna 2018. Kändes som Bob var med oss på den resan ❤️

...
18.01 | 23:32

Åh jag blir så ledsen när jag läser din blogg. Vilket helvete.
Tänker på dig och din familj och hoppas att ni fått bra hjälp att bearbeta er svåra sorg. Kramar

...
Du gillar den här sidan